Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen

Ja, så sjunger man glatt i den berömda visan. Efter att ha deltagit i konferens kan jag inte hålla med
 När ni har läst följande skrämmande kåseri kommer ni att dela min uppfattning.

Resan startade i ett fruktansvärt dåligt väder,snön stod som spö i backen, bilarna låg i diket som utslagna vitsippor och passagerna i bilen tjatade bara om: vi tar tåget från Tidaholm- detta tjat trots mycket vänliga påpekande om att Tidaholm inte har någon tågförbindelse

Och dessutom låg 10-talet mil från den riktning som bilen framfördes i Nåväl nog om detta ,resan framsked sakta men säkert och fram på kvällningen var vi framme i Sälen.

 Stelheten i kroppen förbyttes snart i pigghet när vi möttes av två synnerligen blonda och sympatiska kvinnor, vilka hälsade oss varmt välkomna med breda leenden och kramar. Så skall en helg i Sälen inledas.
Efter att ha lämnat av övriga passagerare var det dags att uppsöka den egna stugan för incheckning. Vänliga människor lämnade vägbeskrivningen och glatt visslande satte man sig i bilen för att åka dit, in på anvisat område, leta efter stugnummer och konstatera att man som vanligt kört fel. Ingen fara- en bra karl kan ändra sig, det gäller bara att vända bilen och köra vidare .Sagt och gjort, bilen körs in i en snödriva och fastnar, ut och leta efter spade, finner en sådan, en liten sådan modell barn. Gräver förtvivlat i 45 minuter, sväljer därefter stoltheten och ringer efter hjälp, vilken också kommer. Äntligen efter 11 timmar framme vid anvisad stuga, vilken skulle delas med säljchefen och en trevlig person som var otroligt lik Televinken.


Den trevlige säljchefen bjuder på whisky varför kvällen inleds på ett föredömligt sätt. Lite senare bjuder de två tidigare nämda blondinerna, nu kompletterade med ytterligare två synnerligen trevliga kvinnor, på pizza och rödvin ur pappersdunk. Helt ok.

Stärkta till kropp o själ beger sig hela sällskapet till ortens nöjeslokal.

Infödingarna har ingen som helst moral utan kräver 100 kronor i entré, och min småländska invändningen att vi bara ville komma in och inte hade tänkt att köpa stället, mottogs med surmulen tystnad.
Vissa folkslag har tydligen ingen humor.

Väl inne i lokalen organiseras spaning efter andra kollegor och till vår stora glädje lyckas vi lokalisera resten av gänget.

Ute på dansgolvet syns göteborgskan svänga sin ljuvliga och vältränade kropp i ett rörelsemönster som inte tidigare inte skådats på dessa breddgrader. Med tanke den manliga publikens reaktioner, vilka påminde lite granna om hungriga hundars beteende, får man väl utgå från att hon framställde fysikens lagar i ett helt nytt perspektiv.
 Som någon sa – det som studsar upp måste falla ned.
Av omgivningens reaktioner var det tydligen ett oerhört intelligent påstående .Själv förstod jag det inte.
Nåväl även kvinnorna skall ha sitt tyckte tydligen Stockholms eget svar på John Travolta, för jämte göteborgskan framför han sin egen alldeles speciella variant av torrsim på ett dansgolv.

. Som gammal distriktsmästare på 100 meter bröst kunde jag konstatera att det brast mycket i tekniken för mannen rörde sig inte ur fläcken på flera minuter. Rörde gjorde däremot alla de olika kvinnor som flockades kring “Il Ricardo” och med hjälp av sina långa armar övergick han till en form av bläckfiskrörelse och lyckades med hjälp av detta krama i stort sett varje varelse av kvinnligt kön i sin närhet, En prestation som jag i hemlighet försökte kopiera, dock utan att lyckas speciellt bra .Il Ricardo blev bjuden på öl och jag fick en örfil.

Nåväl en riktig karl köper sina egna öl och efter att ha druckit ur den var man i fin form igen.

Sökandes sig tillbaka till bordet där övriga fanns, upptäcker man till sin stora glädje som gammal musiker att nu är det dags för allsång.

Härligt, man har ju sjungit både Evert Taube och Dan Andersson i sina dar, så det här skulle man ju klara galant. Äntligen något projekt där man kunde få vara med i toppen av eliten. Detta tyckte tydligen inte övriga utan de övade hela helgen på en och samma låt.

En låt i tre-fjärdedelstakt med ett synnerligen konstigt namn-hogashaka. Namnet måste vara hämtat från datavärlden eller nåt.

Vissa rörelser skulle tydligen kombineras med sången och det var väl det som var problemet för de flesta . Det verkade inte som någon i gänget hade gått i kommunal musikskola, detta sagt med tanke på hur motoriken fungerade och hur det lät. Mer som kampsång än välljud om ni förstår hur jag menar. Av vad hjärtat är fullt sjunger munnen säger det gamla ordspråket, och tydligen var det mycket som var fullt hos dessa mina kamrater.

Dock inte värre än att alla hittade tillbaka till sina stugor, ja nästan alla, en timid tystlåten flicka från Småland tog en timmes omväg genom snödrivorna innan hon kom hem. Själv påstod hon att det var uppvärmning inför morgondagens skidåkning- tro det om ni vill – själv har jag aldrig hört talas om någon som värmer upp 8 timmar innan start.

Så i bästa stämning avslutades denna första dag i Sälen, alla hade en egen säng, även om inte alla sov i sin egen

Rött är en färg - eller en kör

Härom kvällen var jag på konsert i Kulturhuset. Ett sånt där arrangemang som man aldrig riktigt vet åt vilket håll det ska gå. Glada amatörer kan ju innebära precis vad som helst från dåligt till ännu sämre eller riktigt  bra.
Så när vi bänkade oss  var förväntningarna inte överdrivet höga, jag visste ju att de inte var dåliga, men hade inte full koll på om de var bra eller ännu bättre. Precis innan föreställningen ska börja framträder en kvinnlig konferencier, vid namn Sara Munther, och hälsade oss välkomna. Hennes framtoning och sköna, personliga mellansnack höjde förväntansnivån en hel del.
Ljuset släcks i salongen, en gitarr börjar spela och då menar jag verkligen spela. Ni som kan era gitarrhjältar, om jag säger Gary Moore eller Eric Clapton, så förstår ni hur bra det var. Danne Winneräng, som  han heter var något av det bästa jag har hört på länge. Hans gitarrspel fick håren att resa sig på huvudet även på de flintskalliga. Hans övriga kamrater i orkester var inte dåliga de heller, men som sagt spel av den kalibern som Danne framförde är du inte van att höra ute på landet.Mycket bättre än så kan det inte bli.
Kören under ledning av Ema Palmqvist drog igång showen, och redan i första låten började man ana något utöver det vanliga, det var betydligt bättre än förväntat. Emma som har gjort alla arr helt själv, är en liten tjej med en enorm pipa (tänk Sarah Dawn Finér röstmässigt ) har en musikalitet som får många av de stora namnen i branschen att framstå som amatörer. Hon har verkligen fått denna kör att lysa, mer än vad man kan förvänta sig.
Sara Munther fortsatte sitt sköna mellansnack och man kan ju bara gratulera kören till denna förmåga, hon har som det heter på TV-språk, förmågan att gå igenom rutan. Ett tips till media där ute, här finns ett utmärkt programledareämne.
Med sköna låtar med mycket inslag av melodifestival fortsatte föreställningen och man var på mycket gott humör när det var dags för fika och paus. Funderingen var ju om de skulle kunna toppa i andra akten.
Å det kunde de - vilket ös. Duetten med Sandra Englund och Peder Krantz är en av de musikaliska upplevelser som man kommer att njuta av, när man sitter på ålderdomshemmet och tänker tillbaka på sitt liv.
Finalen med en synnerligen rockig Anders Lindberg, var en skön, nästan otroligt härlig Blues Brother- känsla, att bara se körens synkopering i detta nummer var värt hela entréavgiften.
Nä, som man brukar säga - ska det bli något ordentligt gjort - så får man anlita en smålänning.
Det var alldeles för bra för att inte spridas över landet så nu väntar jag på YouTubefilmen.

Det är synd om överklassen

Sitter och tittar på Solsidan,ett program om de problem och möjligheter som de välbesuttna har.

Då slår det mig - det är synd om överklassen. Tänk dig själv om du måste:

- Prata på iii varje dag och vara tvungen att äta "chiiiaaaabata istället för en rejäl smörgås. Jag läser Dagens Industri och de läser "deiiii".

Jag får ha vilken frisyr som jag vill och trivs med, de måste som kille ha bakåtkammat hår, som till råga på allt ska smörjas in med fläskkotlett för att få det rätta stuket. För att ta bort lukten av svin i håret måste de köpa jättedyra deoderanter och after shave för att inte deras omgivning ska fara illa av  lukten av deras insmorda små huvuden.

Inte heller kan de ha sådan coola namn som vi, som till exempel Bengt, eller Håkan, eller Kurt eller Arne eller Berith, Agneta, Monika, Helena eller något annan bra och klasssiskt kvinnornamn.

Nä, de ska kallas mickan eller lussan eller lullu, tessan eller något annat konstigt. Hur kul är är det är stå ute i världen och presentera sig med sådant namn. Inte konstigt att omvärlden tycker vi är märkliga ibland.

Å deras skolgång ska vi ju inte bara prata om, vi vanliga människor har ju fördelen av att kunna gå i skolan med andra människor från världens alla hörn, men överklassbarnen ska gå i internatskola.

Ja men du hör ju - hur ska de kunna bli något om de förvägras normala kontakter med andra människor och inte får delta i sådana utvecklande aktiviteter som att:

hänga vid pressbyrån, palla äpplen i en lärares trädgård, gå på samma disco som rektorns dotter, spela fotboll med den lokala klubben eller sjunga i kyrkokören. Nej, det är inte konstigt att de inte lär sig att formulera sig begripligt, men tanke på den uppväxt de får långt från föräldrar och ett normalt samhälle.

Sen måste de vara brats eller stekare, vi vanliga människor kan vara långa eller korta, raggare eller svenne, punkare,hårdrockare,dansbandsfreak,metallarbetare,säljare,frisör,trädgårdsmästare eller något annat samhällsnyttigt, de kan bara jobba inom finanssfären eller juridikens område. Snacka om att vara begränsade i sitt yrkesval.

Som brats får du inte betala för dig själv, nej det ska pappa göra med sitt guldkort på  månadsbasis. Alltså måste du ha "konto" i sin affärs eller favoritresturang, så att Pappa vet vad han ska åka och betala.

Tänk dig själv att vara vuxen åldersmässigt men inte ha en egen ekonomi, utan vara beroende av Pappas godtycke. Stekarna däremot har egna kreditkort och betalar för sig vid varje tilfälle fast fortfarande med Pappas pengar. Tänk vad de skull njuta av ett kontorkort på Kappahl,Dressman eller Ica, ett bevis på att du är en kreditvärdig och ansvarstagande person.

Å får de de beställa in en flaska vin eller champagne på krogen som vi vanliga begåvade människor. ?

Nää, de ska "vaska" dvs beställa in två flaskor och och be bartendern att hälla ut den ena flaskan i vasken

och de dricka ur den andra flaskan. Inte undra på att de tycker det är dyrt i Sverige.

Å får de bo vad de vill ? Nä, de måste bo i speciella "överklassgetton" som Djursholm, Lidingö eller Östermalm. Hur kul kan de va- att inte få bo var man vill och ibland oss andra häftiga människor.

Nej vi ska vara tacksamma för att det finns människor som tar på sig dessa uppgifter, så upp till kamp för överklassen.

Smal som en pinne

Något som verkligen får mig att reagera är alla dessa trådsmala kvinnor i reklamen. Trots att jag har levt i 58 år har jag aldrig lyckats ser någon sådan i verkligheten, och det är jag synnerligen tacksam för.
Hur detta kan vara ett skönhets ideal övergår mitt förstånd. Det gör visserligen det mesta nu för tiden, men jag kan inte få in i mitt huvud att självsvält ska vara ett ideal att sträva efter. När jag var ung så sa man
" en sund själv i en sund kropp" men frågan är ju om dessa kringvandrande "levande skelett och klädhängare"
har vare sig en sund själv eller kropp.
Att de mest kända av dessa fotomodeller tjänar miljontals kronor om året på att gå omkring som vandrande lik, dock med snygggare sminkning och kläder, är för mig ett tecken på ett synnerligen sjukt samhälle.
De hyllas med massor av pengar, egna tv-program och en hel branch (modebranchen) anser sig vara oerhört viktigt och seriös. Viktigt för vem då ? undrar då jag.
Vari ligger det seriösa i att tvinga unga flickor till svält, sätta på dem konstiga kläder eller "outfits" och sedan övertyga dem om att de är världens medelpunkt, dock bara så länge som de är tillräckligt unga och dumma för att göra precis vad tanterna och fabröderna i modevärlden säger till dem utan att protestera.
Varje gång jag ser en reklam med en ung kvinna som ska föreställa mamma till ett sjuårigt barn, blir jag förbannad, eftersom jag vet att modellen oftast bara är 17-18 år gammal. Vissa klädföretag i Sverige envisas konstant med att anlita dessa äckligt smala modeller, likaväl som det finns ett välkänt kosmetikaföretag som i sin reklam anlitar några oerhört konstiga modeller.
För mig känns det oerhört lätt att avstå från att handla från dessa företag och jag uppmanar dig att göra detsamma, som både pappa, morfar och farfar vill jag verkligen inte att några unga männsikor ska få för sig att detta är normalt eller värt att eftersträva, det är bara synnerligen sjukt och står för väderingar som ingen normal tänkande människa kan ställa sig bakom.

Att köpa saker och ting

Tänk vad mycket prylar man kan köpa:
Canon Eos 550 D, en sån har jag. Objektiv kan man köpa till, en blixt speedlite är också bra att ha.
kameraväska behövs liksom någon variant av bildbehandlingsprogram, exempels Photoshop Elements.
En ny bil varför inte en Mercedes 550 CL ? eller en Porche Carrera. Om man ändra ska drömma, varför inte
en resa till Sydafrika eller Texas. Detta skall jag nog köpa om jag vann på Lotta eller V65.

Fram till dess så nöjer jag mig med att köpa dagens Expressen

Från njusten till gallsten till värktabletter.

För några veckorsedan vaknade jag en morgon med ryggskott, trodde jag.

Efter att ha tagit mig ut till toaletten och nästan svimmat av smärta förstod jag så småningom att det nog var njutrstensanfall som jag hade drabbats av. Eftersom vi hade huset fyllt av barn och barnbarn så var det inte läge att skrika högt, utan jag fick kämpa hårt med mig själv för att bara kvida lite. Men va fanken, man är ju en riktig man, så det klarade man ju.

Hustrun kom så småningom till hjälp med värktabletter och jag kunde få i mig frukost. Efter en timme var det dags igen, nytt anfall, koll på internet och transport till akuten.

Fick träffa en läkare efter cirka 1,5 timmars väntan, lämna kiss och blodprov och vänta, också vänta lite till, och sedan vänta lite till. Sen kom en mycket trevlig och ambitiös läkare in och förklarade att urinprovet visade på njusten mens blodprovet indikerade gallsten. Man blir ju lite stolt över sig själv när man kan få både och samtidigt,för som läkaren sa, det är mycket ovanligt, men jag är ju en ovanlig man.

Fick ett recept på värktabletter och gick sedan hem igen.
Efter någon vecka kom kallelse till ny blodprovs och urintagning, vilket skedde på en torsdag och på måndagen därefter var jag på röntgen. Det var häftig för man låg på en bår och sedan fick man hålla andan och åka fram och tillbaka i en röntgenapparat. Sen fick jag gå hem igen med beskedet att jag skulle få besked inom en vecka. Under denna tid hade jag haft 5 anfall men värktabletterna fungerade ju, så varför klaga.

På måndagen ringde en trevlig sjuksyster från Kirurgen och och berättade att en läkare skulle ringa dagen efter med mer information. Eftersom jag är en tänkande person slog det mig direkt:
Kirurgen = borde vara lika med operation, coolt, tänkte - jag har inte operarat mig sedan jag tog bort halsmandlarna när jag var en liten kille.

På tisdagen ringer läkaren och säger att det var gallsten som ja led av. Ok, säger jag vad händer nu då ?
Läkaren svarar med en klar och tydlig fråga, - har du kvar värktabletter.
jo medgav jag liter förvånat,det fanns några kvar i asken.
Bra, säger läkaren, om du får fler anfall och får feber över 38 grader och och du har tagit tre värktabletter, men fortfarande har ont, så ska du ringa din vårdcentral.
Tänk vad sjukvården har utvecklats - förr opererade man folk när de hade ont - nu fixar man det via telefon.
Det är nästan att jag vill få ett ordentligt anfall - bara för att få veta hur man löser detta via telefon.
Kommer det ett sms med instruktioner om hur man opererar sig själv ?

Bröllop och brödraskap

Förra helgen var jag på bröllop, ett alltid lika roligt och spännande äventyr.

Ska brudparet säga ja, kommer prästen att tilltala dem med rätt namn, vilka gäster är inbjudna, hur många av dem känner man. Ja, frågorna och spelulationerna innan är många och i sig nästan lika intressanta som själva bröllopet, och eftersom ett bröllop nu för tiden planeras många månader i förväg så finns det många tillfällen att spekulera kring själva arrangemanget.

Nu var den stora dagen inne, vi samlas i Vallsjö kyrka och det råder en glad och förvantansfull stämning, efterom bruden är florist undrar man ju över hur hennes bukett skulle se ut, och det gjorde den.

Ett stolt blivnade brudpar skrider fram genom kyrkan, omgivna av leeende vänner och släktingar och naturligtvis också en tårögd och rörd mamma.Kanske en del andra också, om man ska vara ärlig.

Cermonin tar sin början vacker och värdig, precis som det ska vara, enda lilla fadäsen är prästen som döper om bruden, men va fasen vi visste ju alla vem han pratade om, så det var helt ok.

In klev ett lite spänt och nervöst brudpar, ut genom kyrkan vandrade de stolta och lyckliga äkta makarna,

för att på kyrkbacken emotse de sedvanliga riskornen och gratulationerna.

Själva bröllopsfesten hölls på lokal, som man brukar och den var snyggt och prydligt dekorerad och innehöll desutom ett utomordentligt trevligt värdpar samt en mycket skicklig toastmaster.

Brudens far håller ett bra tal med bildspel likväl som brudgummens far, goda vänner till paret bidrar även de med mycket humor och värme i sina tal och den coolaste personen i lokalen var bestmannen, som ståtade med en hög och välkammad frisyr, och då den inte förändrade sig på hela kvällen så tror jag att den var uppbyggd av sågspån, trälim och lite vax, brudgummen är ju faktiskt snickare så han är ju van att hantera dessa ingredienser. Dessutom fanns det minst två frisörer bland gästerna så även de kan ha varit inblandade på något sätt.

Förutom den äkta och sköna glädjen och kärleken mellan brudparet så är det två musikaliska inslag som förhöjde en redan trevlig kväll, först ut var den kör som kallas för Röda kören och som bruden själv är medlem i. Att deras uppträdande denna kväll var en överaskning för brudparet finns det bildbevis för, men även för oss gäster blev det en glad upplevelse, jösses vilket drag det var på scenen. Här har Sverige ett vinnande koncept för nästa schlagerfestival.

Bruden har två musikaliska bröder som  framförde en synnerligen vitsig och lagom elak hyllning till brudparet på ett charmant sätt. Vi visste ju att talangen fanns där men det som imponerade mest på mig var det faktum, att dessa bröder som normalt sätt talar en distinkt smålandsdialekt, nu framförde sin sång på perfekt rikssvenska, å så finns det folk som säger att ungdommen inte kan något och inte vill lära sig.

Bröllop och brödrakärlek kan framkalla nya spännande kunskaperoch talanger.