Rött är en färg - eller en kör
Härom kvällen var jag på konsert i Kulturhuset. Ett sånt där arrangemang som man aldrig riktigt vet åt vilket håll det ska gå. Glada amatörer kan ju innebära precis vad som helst från dåligt till ännu sämre eller riktigt bra.
Så när vi bänkade oss var förväntningarna inte överdrivet höga, jag visste ju att de inte var dåliga, men hade inte full koll på om de var bra eller ännu bättre. Precis innan föreställningen ska börja framträder en kvinnlig konferencier, vid namn Sara Munther, och hälsade oss välkomna. Hennes framtoning och sköna, personliga mellansnack höjde förväntansnivån en hel del.
Ljuset släcks i salongen, en gitarr börjar spela och då menar jag verkligen spela. Ni som kan era gitarrhjältar, om jag säger Gary Moore eller Eric Clapton, så förstår ni hur bra det var. Danne Winneräng, som han heter var något av det bästa jag har hört på länge. Hans gitarrspel fick håren att resa sig på huvudet även på de flintskalliga. Hans övriga kamrater i orkester var inte dåliga de heller, men som sagt spel av den kalibern som Danne framförde är du inte van att höra ute på landet.Mycket bättre än så kan det inte bli.
Kören under ledning av Ema Palmqvist drog igång showen, och redan i första låten började man ana något utöver det vanliga, det var betydligt bättre än förväntat. Emma som har gjort alla arr helt själv, är en liten tjej med en enorm pipa (tänk Sarah Dawn Finér röstmässigt ) har en musikalitet som får många av de stora namnen i branschen att framstå som amatörer. Hon har verkligen fått denna kör att lysa, mer än vad man kan förvänta sig.
Sara Munther fortsatte sitt sköna mellansnack och man kan ju bara gratulera kören till denna förmåga, hon har som det heter på TV-språk, förmågan att gå igenom rutan. Ett tips till media där ute, här finns ett utmärkt programledareämne.
Med sköna låtar med mycket inslag av melodifestival fortsatte föreställningen och man var på mycket gott humör när det var dags för fika och paus. Funderingen var ju om de skulle kunna toppa i andra akten.
Å det kunde de - vilket ös. Duetten med Sandra Englund och Peder Krantz är en av de musikaliska upplevelser som man kommer att njuta av, när man sitter på ålderdomshemmet och tänker tillbaka på sitt liv.
Finalen med en synnerligen rockig Anders Lindberg, var en skön, nästan otroligt härlig Blues Brother- känsla, att bara se körens synkopering i detta nummer var värt hela entréavgiften.
Nä, som man brukar säga - ska det bli något ordentligt gjort - så får man anlita en smålänning.
Det var alldeles för bra för att inte spridas över landet så nu väntar jag på YouTubefilmen.
Härom kvällen var jag på konsert i Kulturhuset. Ett sånt där arrangemang som man aldrig riktigt vet åt vilket håll det ska gå. Glada amatörer kan ju innebära precis vad som helst från dåligt till ännu sämre eller riktigt bra.
Så när vi bänkade oss var förväntningarna inte överdrivet höga, jag visste ju att de inte var dåliga, men hade inte full koll på om de var bra eller ännu bättre. Precis innan föreställningen ska börja framträder en kvinnlig konferencier, vid namn Sara Munther, och hälsade oss välkomna. Hennes framtoning och sköna, personliga mellansnack höjde förväntansnivån en hel del.
Ljuset släcks i salongen, en gitarr börjar spela och då menar jag verkligen spela. Ni som kan era gitarrhjältar, om jag säger Gary Moore eller Eric Clapton, så förstår ni hur bra det var. Danne Winneräng, som han heter var något av det bästa jag har hört på länge. Hans gitarrspel fick håren att resa sig på huvudet även på de flintskalliga. Hans övriga kamrater i orkester var inte dåliga de heller, men som sagt spel av den kalibern som Danne framförde är du inte van att höra ute på landet.Mycket bättre än så kan det inte bli.
Kören under ledning av Ema Palmqvist drog igång showen, och redan i första låten började man ana något utöver det vanliga, det var betydligt bättre än förväntat. Emma som har gjort alla arr helt själv, är en liten tjej med en enorm pipa (tänk Sarah Dawn Finér röstmässigt ) har en musikalitet som får många av de stora namnen i branschen att framstå som amatörer. Hon har verkligen fått denna kör att lysa, mer än vad man kan förvänta sig.
Sara Munther fortsatte sitt sköna mellansnack och man kan ju bara gratulera kören till denna förmåga, hon har som det heter på TV-språk, förmågan att gå igenom rutan. Ett tips till media där ute, här finns ett utmärkt programledareämne.
Med sköna låtar med mycket inslag av melodifestival fortsatte föreställningen och man var på mycket gott humör när det var dags för fika och paus. Funderingen var ju om de skulle kunna toppa i andra akten.
Å det kunde de - vilket ös. Duetten med Sandra Englund och Peder Krantz är en av de musikaliska upplevelser som man kommer att njuta av, när man sitter på ålderdomshemmet och tänker tillbaka på sitt liv.
Finalen med en synnerligen rockig Anders Lindberg, var en skön, nästan otroligt härlig Blues Brother- känsla, att bara se körens synkopering i detta nummer var värt hela entréavgiften.
Nä, som man brukar säga - ska det bli något ordentligt gjort - så får man anlita en smålänning.
Det var alldeles för bra för att inte spridas över landet så nu väntar jag på YouTubefilmen.
