Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen

Ja, så sjunger man glatt i den berömda visan. Efter att ha deltagit i konferens kan jag inte hålla med
 När ni har läst följande skrämmande kåseri kommer ni att dela min uppfattning.

Resan startade i ett fruktansvärt dåligt väder,snön stod som spö i backen, bilarna låg i diket som utslagna vitsippor och passagerna i bilen tjatade bara om: vi tar tåget från Tidaholm- detta tjat trots mycket vänliga påpekande om att Tidaholm inte har någon tågförbindelse

Och dessutom låg 10-talet mil från den riktning som bilen framfördes i Nåväl nog om detta ,resan framsked sakta men säkert och fram på kvällningen var vi framme i Sälen.

 Stelheten i kroppen förbyttes snart i pigghet när vi möttes av två synnerligen blonda och sympatiska kvinnor, vilka hälsade oss varmt välkomna med breda leenden och kramar. Så skall en helg i Sälen inledas.
Efter att ha lämnat av övriga passagerare var det dags att uppsöka den egna stugan för incheckning. Vänliga människor lämnade vägbeskrivningen och glatt visslande satte man sig i bilen för att åka dit, in på anvisat område, leta efter stugnummer och konstatera att man som vanligt kört fel. Ingen fara- en bra karl kan ändra sig, det gäller bara att vända bilen och köra vidare .Sagt och gjort, bilen körs in i en snödriva och fastnar, ut och leta efter spade, finner en sådan, en liten sådan modell barn. Gräver förtvivlat i 45 minuter, sväljer därefter stoltheten och ringer efter hjälp, vilken också kommer. Äntligen efter 11 timmar framme vid anvisad stuga, vilken skulle delas med säljchefen och en trevlig person som var otroligt lik Televinken.


Den trevlige säljchefen bjuder på whisky varför kvällen inleds på ett föredömligt sätt. Lite senare bjuder de två tidigare nämda blondinerna, nu kompletterade med ytterligare två synnerligen trevliga kvinnor, på pizza och rödvin ur pappersdunk. Helt ok.

Stärkta till kropp o själ beger sig hela sällskapet till ortens nöjeslokal.

Infödingarna har ingen som helst moral utan kräver 100 kronor i entré, och min småländska invändningen att vi bara ville komma in och inte hade tänkt att köpa stället, mottogs med surmulen tystnad.
Vissa folkslag har tydligen ingen humor.

Väl inne i lokalen organiseras spaning efter andra kollegor och till vår stora glädje lyckas vi lokalisera resten av gänget.

Ute på dansgolvet syns göteborgskan svänga sin ljuvliga och vältränade kropp i ett rörelsemönster som inte tidigare inte skådats på dessa breddgrader. Med tanke den manliga publikens reaktioner, vilka påminde lite granna om hungriga hundars beteende, får man väl utgå från att hon framställde fysikens lagar i ett helt nytt perspektiv.
 Som någon sa – det som studsar upp måste falla ned.
Av omgivningens reaktioner var det tydligen ett oerhört intelligent påstående .Själv förstod jag det inte.
Nåväl även kvinnorna skall ha sitt tyckte tydligen Stockholms eget svar på John Travolta, för jämte göteborgskan framför han sin egen alldeles speciella variant av torrsim på ett dansgolv.

. Som gammal distriktsmästare på 100 meter bröst kunde jag konstatera att det brast mycket i tekniken för mannen rörde sig inte ur fläcken på flera minuter. Rörde gjorde däremot alla de olika kvinnor som flockades kring “Il Ricardo” och med hjälp av sina långa armar övergick han till en form av bläckfiskrörelse och lyckades med hjälp av detta krama i stort sett varje varelse av kvinnligt kön i sin närhet, En prestation som jag i hemlighet försökte kopiera, dock utan att lyckas speciellt bra .Il Ricardo blev bjuden på öl och jag fick en örfil.

Nåväl en riktig karl köper sina egna öl och efter att ha druckit ur den var man i fin form igen.

Sökandes sig tillbaka till bordet där övriga fanns, upptäcker man till sin stora glädje som gammal musiker att nu är det dags för allsång.

Härligt, man har ju sjungit både Evert Taube och Dan Andersson i sina dar, så det här skulle man ju klara galant. Äntligen något projekt där man kunde få vara med i toppen av eliten. Detta tyckte tydligen inte övriga utan de övade hela helgen på en och samma låt.

En låt i tre-fjärdedelstakt med ett synnerligen konstigt namn-hogashaka. Namnet måste vara hämtat från datavärlden eller nåt.

Vissa rörelser skulle tydligen kombineras med sången och det var väl det som var problemet för de flesta . Det verkade inte som någon i gänget hade gått i kommunal musikskola, detta sagt med tanke på hur motoriken fungerade och hur det lät. Mer som kampsång än välljud om ni förstår hur jag menar. Av vad hjärtat är fullt sjunger munnen säger det gamla ordspråket, och tydligen var det mycket som var fullt hos dessa mina kamrater.

Dock inte värre än att alla hittade tillbaka till sina stugor, ja nästan alla, en timid tystlåten flicka från Småland tog en timmes omväg genom snödrivorna innan hon kom hem. Själv påstod hon att det var uppvärmning inför morgondagens skidåkning- tro det om ni vill – själv har jag aldrig hört talas om någon som värmer upp 8 timmar innan start.

Så i bästa stämning avslutades denna första dag i Sälen, alla hade en egen säng, även om inte alla sov i sin egen

Rött är en färg - eller en kör

Härom kvällen var jag på konsert i Kulturhuset. Ett sånt där arrangemang som man aldrig riktigt vet åt vilket håll det ska gå. Glada amatörer kan ju innebära precis vad som helst från dåligt till ännu sämre eller riktigt  bra.
Så när vi bänkade oss  var förväntningarna inte överdrivet höga, jag visste ju att de inte var dåliga, men hade inte full koll på om de var bra eller ännu bättre. Precis innan föreställningen ska börja framträder en kvinnlig konferencier, vid namn Sara Munther, och hälsade oss välkomna. Hennes framtoning och sköna, personliga mellansnack höjde förväntansnivån en hel del.
Ljuset släcks i salongen, en gitarr börjar spela och då menar jag verkligen spela. Ni som kan era gitarrhjältar, om jag säger Gary Moore eller Eric Clapton, så förstår ni hur bra det var. Danne Winneräng, som  han heter var något av det bästa jag har hört på länge. Hans gitarrspel fick håren att resa sig på huvudet även på de flintskalliga. Hans övriga kamrater i orkester var inte dåliga de heller, men som sagt spel av den kalibern som Danne framförde är du inte van att höra ute på landet.Mycket bättre än så kan det inte bli.
Kören under ledning av Ema Palmqvist drog igång showen, och redan i första låten började man ana något utöver det vanliga, det var betydligt bättre än förväntat. Emma som har gjort alla arr helt själv, är en liten tjej med en enorm pipa (tänk Sarah Dawn Finér röstmässigt ) har en musikalitet som får många av de stora namnen i branschen att framstå som amatörer. Hon har verkligen fått denna kör att lysa, mer än vad man kan förvänta sig.
Sara Munther fortsatte sitt sköna mellansnack och man kan ju bara gratulera kören till denna förmåga, hon har som det heter på TV-språk, förmågan att gå igenom rutan. Ett tips till media där ute, här finns ett utmärkt programledareämne.
Med sköna låtar med mycket inslag av melodifestival fortsatte föreställningen och man var på mycket gott humör när det var dags för fika och paus. Funderingen var ju om de skulle kunna toppa i andra akten.
Å det kunde de - vilket ös. Duetten med Sandra Englund och Peder Krantz är en av de musikaliska upplevelser som man kommer att njuta av, när man sitter på ålderdomshemmet och tänker tillbaka på sitt liv.
Finalen med en synnerligen rockig Anders Lindberg, var en skön, nästan otroligt härlig Blues Brother- känsla, att bara se körens synkopering i detta nummer var värt hela entréavgiften.
Nä, som man brukar säga - ska det bli något ordentligt gjort - så får man anlita en smålänning.
Det var alldeles för bra för att inte spridas över landet så nu väntar jag på YouTubefilmen.

Det är synd om överklassen

Sitter och tittar på Solsidan,ett program om de problem och möjligheter som de välbesuttna har.

Då slår det mig - det är synd om överklassen. Tänk dig själv om du måste:

- Prata på iii varje dag och vara tvungen att äta "chiiiaaaabata istället för en rejäl smörgås. Jag läser Dagens Industri och de läser "deiiii".

Jag får ha vilken frisyr som jag vill och trivs med, de måste som kille ha bakåtkammat hår, som till råga på allt ska smörjas in med fläskkotlett för att få det rätta stuket. För att ta bort lukten av svin i håret måste de köpa jättedyra deoderanter och after shave för att inte deras omgivning ska fara illa av  lukten av deras insmorda små huvuden.

Inte heller kan de ha sådan coola namn som vi, som till exempel Bengt, eller Håkan, eller Kurt eller Arne eller Berith, Agneta, Monika, Helena eller något annan bra och klasssiskt kvinnornamn.

Nä, de ska kallas mickan eller lussan eller lullu, tessan eller något annat konstigt. Hur kul är är det är stå ute i världen och presentera sig med sådant namn. Inte konstigt att omvärlden tycker vi är märkliga ibland.

Å deras skolgång ska vi ju inte bara prata om, vi vanliga människor har ju fördelen av att kunna gå i skolan med andra människor från världens alla hörn, men överklassbarnen ska gå i internatskola.

Ja men du hör ju - hur ska de kunna bli något om de förvägras normala kontakter med andra människor och inte får delta i sådana utvecklande aktiviteter som att:

hänga vid pressbyrån, palla äpplen i en lärares trädgård, gå på samma disco som rektorns dotter, spela fotboll med den lokala klubben eller sjunga i kyrkokören. Nej, det är inte konstigt att de inte lär sig att formulera sig begripligt, men tanke på den uppväxt de får långt från föräldrar och ett normalt samhälle.

Sen måste de vara brats eller stekare, vi vanliga människor kan vara långa eller korta, raggare eller svenne, punkare,hårdrockare,dansbandsfreak,metallarbetare,säljare,frisör,trädgårdsmästare eller något annat samhällsnyttigt, de kan bara jobba inom finanssfären eller juridikens område. Snacka om att vara begränsade i sitt yrkesval.

Som brats får du inte betala för dig själv, nej det ska pappa göra med sitt guldkort på  månadsbasis. Alltså måste du ha "konto" i sin affärs eller favoritresturang, så att Pappa vet vad han ska åka och betala.

Tänk dig själv att vara vuxen åldersmässigt men inte ha en egen ekonomi, utan vara beroende av Pappas godtycke. Stekarna däremot har egna kreditkort och betalar för sig vid varje tilfälle fast fortfarande med Pappas pengar. Tänk vad de skull njuta av ett kontorkort på Kappahl,Dressman eller Ica, ett bevis på att du är en kreditvärdig och ansvarstagande person.

Å får de de beställa in en flaska vin eller champagne på krogen som vi vanliga begåvade människor. ?

Nää, de ska "vaska" dvs beställa in två flaskor och och be bartendern att hälla ut den ena flaskan i vasken

och de dricka ur den andra flaskan. Inte undra på att de tycker det är dyrt i Sverige.

Å får de bo vad de vill ? Nä, de måste bo i speciella "överklassgetton" som Djursholm, Lidingö eller Östermalm. Hur kul kan de va- att inte få bo var man vill och ibland oss andra häftiga människor.

Nej vi ska vara tacksamma för att det finns människor som tar på sig dessa uppgifter, så upp till kamp för överklassen.